Vi drar västerut

Så här i årets sista skälvande stund styr vi kosan ut från Stockholm för att söka goda bullar annorstädes. Vi hamnar på andra sidan Sverige, ända ute på de kala, bohuslänska granitklipporna vid havet där staden Lysekil är belägen. Orten är känd för sina sommarbad, men nu är den ganska folktom och klädd i snöskrud. I slutet på stadens affärsstråk ligger Björsells bageri och konditori, som har drivits av familjen Björsell sedan starten för hundra sedan.
En tidig lördagseftermiddag strax före stängningsdags finns bara en bulle kvar. För en som är van vid storstadens kostnadsnivåer blir det en liten prischock när bullen bara kostar 10 kronor. Det är billigt att fika på Västkusten, åtminstone vintertid. Förmodligen är det också fler som bakar sina bullar själva i landsorten och som skulle skratta högt åt en kanelsnäcka för dubbla priset. Hur är den då, 10-kronorsbullen? Jodå, den smakar bra, hembakt med god kanelstyrka och lagom sötma. Den är dock lite torr i kanten, vilket drar ner betyget. Men fem starka kanelstänger plus lite extra är den värd.

Julspecial på Citykonditoriet

Citykonditoriet är en doldis beläget i det gamla nöjestemplet Fenixpalatset på Adolf Fredriks kyrkogata. Här spelade Ernst Rolf cabaret när det begav sig. Numera är det pingströrelsen som verkar i fastigheten, så det har väl blivit mera tempel och mindre nöje. Det hindrar dock inte bullpanelen från att göra ett besök i de vackra lokalerna från 1912 i gustaviansk stil. Den som vågar åker upp till konditoriet med hissen, som också känns lite gustaviansk, andra tar de blankslitna marmortrapporna.

Citykonditoriet har en egen konditor och det inger hopp. Eftersom det lackar mot jul passar vi på att testa både kanelbulle och saffransbröd. För det facila priset av 16 riksdaler får vi en välsmakande kanelbulle på 73 gram. Den ger ett hembakat intryck med bra kanelsmak och är rätt igenom god. 5 och en halv kanelstång får den.

Saffransbullen ser lite vekt gul ut, men är riktigt saftig med fin saffranssmak. Den kostar 18 kronor och väger 78 gram. Så mycket bättre kan inte en lussebulle bli, så vi ger den åtta russin.

Wayne's Coffee: Mer yta än innehåll

Wayne's Coffee finns snart i varje kvarter i Stockholms city, som en sorts fikens Mc Donald's. Miljön är dock lite trevligare och utbudet på disken ser tilltalande ut. Men det man ser är inte riktigt vad man får. Ytan är större än innehållet. Mycket ser liksom ut att smaka mer än vad det sedan gör. Som exempelvis bullarna. Vi testar både vaniljbullen (120g) och kanelbullen (132), som båda kostar 24 kronor styck. För att kunna kalla det vaniljbulle har Wayne valt att trycka i en plutt marsankräm i mitten. Inte lyckat. Krämen är mer som en objuden gäst, som man helst kör ut innan det är dags att äta. När det väl är gjort kvarstår en ganska torr och söt bulle. Mandelmassa och kardemumma för tankarna till semla och det får upp betyget litegrann.

Kanelbullen är bara tråkig, torr och söt rätt igenom. Testpanelen enades om att båda bullarna dessutom smakar lite bake off-kemiskt.

Vi ger vaniljbullen tre kanelstänger, medan kanelbullen bara får två.

Stockholms största på Café Saturnus

Man kan inte blogga bulltester utan att besöka Café Saturnus som med största sannolikhet serverar, om inte Sveriges så åtminstone Stockholms största bullar. Vi har tur när vi kommer för bullarna har tagit slut. Nya står i ugnen och är klara om 20 minuter. Under tiden kan man beundra det färgglada mosaikgolvet, försöka läsa menyskyltarna som är skrivna på franska med en mycket snirklig handstil eller lyssna till sorlet från den blandade publiken.

När bullen kommer kardemummarykande varm ger den ett lätt surrealistiskt intryck med en omkrets på 50 centimeter och en höjd över havet på 10 centimeter. Skapelsen väger 419 gram vilket får anses vara massor av bulle för de 45 kronorna som den kostar. Vi är tre som delar på den, ensam skulle man aldrig orka.

Bullen är god, så god att en av oss under några ögonblick överväger att ge den samma betyg som den godaste, men noterar att den där glimten av bullhimmel aldrig uppenbarar sig och tar tillbaka tilltaget. Men brödet smakar riktigt bra och blandningen av hård skorpa och fuktigt, lagom segt innandöme lämnar inget övrigt att önska. Wow-faktorn ger vi inget extra för men nio kanelstänger får denna ytterst prisvärda smakupplevelse.

I väntan på den godaste

Det kan tyckas märkligt att våra testbullar oftast hamnar i den nedre halvan av betygskalan och att de ändå får ett okej. Det beror dels på vad vi jämför med, dels på att en bulle oftast ändå är en bulle. Att äta den godaste bullen vi hittills har smakat är som att dö en smula och få en glimt av bullhimlen. Vi håller vår favorit hemlig ett tag till. Den är egentligen en tia men får nio och en halv kanelstänger i fall att. Inte för att vi tror att vi kommer att hitta dess överbulle, men ändå...

Dyrt och varmt på Wienerkonditoriet

Det var länge sedan någon av oss senast var på Wienerkonditoriet, i alla fall av priserna att döma. Visserligen ligger fiket vid en av stans dyrare gator, men en vanlig slät kopp kaffe och en hallongrotta för 60 spänn?! Fast då får man ju ta påtår ur de trevliga rostfria automaterna i värmen en trappa upp... Varför är det alltid så varmt på övervåningen? Det är likadant på Sturekatten och Kungstornet.

På Wienerkonditoriet finns inga vanliga bullar så det närmaste vi kommer är en giffel på 75 gram för 25 kronor. Brödet är ganska intetsägande och ett stort hål i mitten vid första tuggan avslöjar att en fyllning snart kommer att uppenbara sig. Det visar sig vara mandelmassa, i alldeles för flytande form. Är man inte beredd så är dropprisken stor, vilket vår recensent får erfara. Hon tänker inte köpa den igen, men ger den ändå fyra stänger.

Det ska vi fira

Det är kanelbullens dag och definitivt en dag att testa bullar på. Den här gången fick vi oväntad hjälp med valet av testbulle. Dagen firades på jobbet med Pressbyråns vetebröd, i en ljuvlig hög på fikabordet – ett mycket uppskattat initiativ. Efter lågvattenmärket på Sturekatten var det trevligt att få äta en riktig bulle igen. Även om den är lite väl söt och det därmed är svårt att bedöma själva brödet, så är tuggmotståndet bra liksom smaken av kanel. Man kan ana en touche av kardemumma i degen. Bullen väger 94 gram så man får mycket för pengarna. Pressbyråns bulle är helt okej om än i sötaste laget. Det drar tyvärr ner betyget till 4,5 kanelstänger.

Sturekatten: Förvillande likt en bulle

Vi tar oss vidare nerför Kungsgatan förbi Stureplan och uppför Riddargatan. Där i backen ligger Sturekatten, lite undanskymt, i ett 1700-talshus. När man har klivit upp för de branta, blankslitna trapporna känns det som om man kliver in i Prussiluskans vardagsrum - hemtrevligt med många små prång och virkade dukar. Här måste väl bullen smaka i det närmaste hembakt?

Första anblicken av själva bullen ger dock inte det intrycket. Den ser oroväckande fabriksbakad ut och känns lite väl lätt i handen. Den kostar 22 kronor och väger 72 gram. Första intrycket får tyvärr också bekräftelse när vi sätter tänderna i bakverket. Innanför den hårda ytan finns... ingenting, bara luft och bröd som smakar papper. Kanelen finns rent visuellt, dock inte smakmässigt.

Nä, Sturekatten, vi kan inte ge den här menlösa, smaklösa och förhållandevis dyra skapelsen mer än en liten bit kanelstång, och då bara för att den ändå har skepnaden av en bulle.

Kungstornets jättebulle

Från den stilla övre Regeringsgatan är steget ändå inte långt ner till larmande Kungsgatan. Här ligger funkisfiket Konditori Kungstornet med anor och inredning från 30-talet. Kanelbullen är stor som en hel måltid, 170 gram och kostar 30 kronor. Det blir förhållandevis mycket bulle för pengarna, kanske lite väl mycket i det här fallet för en i panelen. ”Alldeles för söt” är dennas omdöme medan en annan kan fördra sötman utan problem. Bra kanelsmak och dessutom är det lite karlsbaderkaraktär på textur och smak. En okej bulle som får 4,5 kanelstänger.

Brunkebergs kardemummabulle

På ett stiligt bageri som Brunkebergs måste man provsmaka minst två olika sorter. Vi har redan berättat om kanelbullen, så nu är det kardemummabullens tur. Den kostar 22 kronor och väger 89 gram. Den lider, precis som kanelbullen, av samma lite för framträdande vaniljton. Däremot är konsistensen trevlig och precis lagom kladdig med bra kardemummasmak. Vissa i panelen föredrar pärlsocker framför det råsocker som är på toppen, medan andra tycker att råsockret är förträffligt. Vi ger bullen mer än godkänt, 6,5 kanelstänger.

Då börjar vi

Vi vet egentligen vilken bulle som vi tycker är godast. Men vi väntar med att avslöja den. Först kommer andra bullar. Vi siktar högt och inleder storstilat på Brunkebergs bageri på Regeringsgatan. Det doftar fantastiskt ända ut på gatan och det är lätt att ta fel dörr och kliva rätt in i själva bageriet.

Vi börjar med kanelbullen, som kostar 20 kronor och väger 87 gram. Den är snygg, lagom stor och inte så söt. Men den saknar det tuggmotstånd man vill åt och drar lite för mycket åt det torra. Dessutom är det lite snålt med kanelen. Vi misstänker att degen är smaksatt med vanilj, det kan vara gott, men blir här en aning för framträdande. Helhetsintrycket är en snygg men överraskande anonym bulle. Vi ger den 5 kanelstänger.